Julklappar

Fick ett Nintendo WII i julklapp!

Fick Guitar Hero World Tour i julklapp!!

Nu jäklar ska det rockas loss i Väseskogen. :-)

(nu ska jag bara få ihop alla sladdar och få det att funka... gav upp för dagen efter 3 timmars funderande...Men imorgon är det en ny dag...)

Bittert körslag

Anna trillade dit. Fångad av första avsnittet av körslaget. Själv har jag alltid en dragning åt den typen av underhållningsprogram så jag var inte svårövertalad att sitta med.

Och så lyckas man med bedriften att rösta ut Timo Räisänen - det enda inslaget som faktiskt kunde överraska och göra det till en riktigt bra serie.

Tragiskt!

God Jul!

Så äntligen är den här igen, dopparedagen. Nedräkningen har pågått sedan någon gång i slutet av september då jag på min vandring genom IKEA insåg att julen stod inför dörren och det var dags att börja köpa julpynt, klappar och annat som hör julen till.

Redan några dagar innan dopparedagen börjar sms:en plinga in. Det är god jul hit och god jul dit. Några skickar lite skojsigare varianter som:

"Har Gävle kommun fått tag på dig? De söker en bock som ingen tänder på".

Själv är jag lite kluven till den så kallade hysterin. Jag älskar verkligen julen. Tycker det är ljuvligt och helt underbart med alla ljus, julgran, tomtar, klappar och mat. I love it! Å andra sidan är det mycket som bara känns too much. Uppesittarkväll med rimstugor och halvtaskiga artister som gäster är ett bra exempel.

Höjdpunkten är ändå att man faktiskt tar sig tid till nära och kära. Jag gillar verkligen att planera och köpa julklappar. Framförallt om man tycker man lyckas med något som någon ville ha men inte själv förstått än. Det är roligt att ge helt enkelt och en god anledning att i månader (om man köper kommersens upplägg) ägna tankar på de man ska ge något till.

Änywäy. Jag önskar alla en riktigt GOD JUL!

/Tomten

Knyt skorna hårt!

15 år i irakiskt fängelse för att ha kastat en sko och kallat George W Bush för en hund.

Shit!

Tur att CIA inte snappat upp vad jag tänkt om den mannen då och då...

Tre förtvivlade kronor

Enkom förtvivlat ser det dock ut för Trekronor. Matchen mot Ryssland idag var knappast någon reklam för svensk hockey. Och bra reklam är nog en av de injektioner som svensk hockey behöver för närvarande.

Det sägs att all reklam är bra reklam - men jag vette tusan om det inte vore bättre för hockeyintresset i Sverige om man la ner Trekronor i alla lägen utom där samtliga de bästa spelarna är med.

Mellan hopp och förtvivlan

Jag är övertygad om att en av de mest ultimata sporterna är Skidskytte. Via TV har man lätt att följa hela loppen och inte allt för sällan kastas man hela tiden mellan hopp och förtvivlan. Och just detta fenomen gör sporten oerhört spännande att titta på.

Idag inledde Sverige bra i stafetten. Trots tappad stav låg vi bra med. Hopp. Andrasträckan var en katastrof. Förtvivlan. Tredjesträckan med Ferry gick bra men vi var alldeles för långt efter. Ger upp hoppet. Bergman på sistasträckan skjuter bra, åker bäst av alla och Sverige blir tvåa.

Jag blir väldans engagerad i sådana saker. Det slår an en sträng och jag har inte långt till en tår. Så jäkla roligt med något som faktist berör.

Motörhead levererar hårda klappar

Motörhead live för andra gången på typ ett år. För mycket? Knappast. Snarare lämnar det en känsla av mersmak.

We are Motörhead. And we play Rock 'n' Roll!!

Så inleds konserten och sedan mullrar det igång. Som en köttkvarn men ändå inte på något sätt obekvämt. Proffsigt.

Likt ett välplanerat tal nås klimax mot slutet då säcken ska sys ihop och åhörarna skickas hem med ett brett leende på läpparna. Killed by death - Whorehouse Blues (aukustisk) - Ace of Spades - Overkill - Tack och adjö.

Avslutningen är formidabel och leendet den lämnar på mina läppar kommer sitta kvar länge.

Motörhead levererar!

Problemet med den svenska skolan

Jag har då och då under min tid i den svenska gymnasieskolan bevittnat situationer som tett sig fullkomligt absurda och jag får inte sällan känslan av att det är något riktigt ruttet som ligger och pyr här och där i organisationen. Om den svenska, kommunala gymnasieskolan vore en korv så håller den på att ruttna från två håll. Och däremellan finns ett stort antal fantastiska lärare, ledare och elever.

Nu har inte jag någon vidare erfarenhet eller forskning på många olika områden i Sverige att stödja mig på, men tror mig ändå kunna dra en del slutsatser som jag i viss mån tror har täckning även utanför mitt direkta erfarenhetsområde.

I den ena änden finns ledningens (på alla nivåer) oförmåga att vara tydlig, kommunicera sina beslut och stå fast vid de samma. Anledning? Många antagligen. Svårt att rekrytera starka ledare? En organisation där maktfördelningen är otydlig? Men allra främst tror jag att det i grund och botten är ett problem att beslut kompromissas in i döden innan de klubbas. När de väl körts i alla kvarnar är det inte längre någon som faktiskt vill stå för beslutet. Resultatet blir som att beställa in en oxfilé men få köttfärs serverat och en nota som är oskäligt hög till efterrätt. Detta är vad rektorerna har att servera och de kan bara försöka göra det bästa av situationen och se till att alla får åtminstone något att äta.

I den andra änden finns en del av en lärarkår som är så träig, tråkig, osmidig, egoprotektionistisk och konservativ att man kan tro att klockorna stannat någon gång på medeltiden. Här handlar det om motsatsen till att vara lojal mot gemensamma beslut och att vara trogen sin organisation. Allting målas i svart och varje direktiv eller förfrågan ska mötas med strid. En negativistisk världsordning råder och den dödar all kreativitet, glädje och framåtanda. Och skulle inte en första attack få de resultat man vill ha är man inte sen att trycka på akutknappen som direkt framkallar ett antal vältränade korsriddare i facklig rustning som för kampen vidare to the bitter end. Seger och ovillkorlig reträtt är det enda som är tänkbart.

Ett steg i rätt riktning vore enligt mig tydligare direktiv från absolut högsta ort. Det ska inte vara dåliga kompromisser och det ska vara direktiv som samtliga led försvarar oavsett angrepp. Dvs. man måste stå för de beslut man tagit och inte backa när man möter motstånd. I andra änden vore det önskvärt att man ser sitt jobb som ett större uppdrag kring elever än sig själv. Man gör det bästa av situationen och hjälps åt tillsammans med ledningen på skolan för att uppnå detta. Kommer direktiv får man testa och göra det bästa av situationen – inte tvärt om. Efter att man testat kan man konstruktivt och tillsammans anpassa så att det passar eleverna, personalen, ledningen, samhället bäst. Gillar man inte det upplägget bör man sluta omedelbums och inte tillföra med skada.

Mitt emellan dessa båda krafter finns då en uppsjö fantastiska människor som sprider glädje, kunskap och gör vad de kan för att skapa en kreativ och framåtsträvande atmosfär tillsammans. Det är min förhoppning att dessa vågar stå på sig, att de behåller sin integritet och sin dröm utan att bli absorberade och uppslukade av de två jättarna. Det är här som den svenska skolans framtid finns. Och en bra framtid för den svenska skolan är också en bra framtid för det svenska samhället och kanske till och med för resten av världen.

Karlstads svar på alla varsel?

Likt svampar i en mörk, fuktig höstskog poppade de upp ur marken runt om i Karlstad. En del vackert inbjudande – andra giftiga och farliga för allmänheten. Jag pratar så klart om kommunens dille på att ändra varenda liten hastighetsskylt de lyckats leta upp.

Generellt har man sänkt från 50 till 40 i stan och man har gjort det men hänvisning till att dödsfall och svåra skador ska minskas – ett syfte gott som något. Min spontana fråga är då – hur många dödsfall har inträffat på dessa 50-gator och där alla inblandade varit nyktra/drogfria? Jag kan inte komma på ett enda tillfälle, men jag vet ju inte allt. Skadorna då, minskar de dramatiskt vid en kollision i 50 respektive 40 km/h? Jag vet inte – men ont lär det göra i vilket fall som helst och jag kommer även fortsättningsvis vara försiktig i trafiken.

Det hela blir helt enkelt fånigt som om kommunens största mål varit att hamna på vägverkets lista över ”duktigaste kommunerna”. Jag är tveksam till fördelarna med denna förändring och tycker att nackdelarna överväger:
• Mina bilar är inte gjorda för att köra 40. Det är fan inte en växel som trivs i den farten.
• Man tittar mer efter skyltar och på hastighetsvisaren än på vilsna gångare och cyklister.
• Hur dyrt har det inte varit att byta alla skyltar? (eller var det en arbetsmarknadsåtgärd i lågkonjunkturens tecken? – Det verkar ju fullt ut sysselsätta skylttillverkare, kommunfolk, advokater, länsstyrelsen, domstolar, Fan och hans moster.)

Så var det här det mest konstruktiva man lyckades gnugga fram när alla kloka huvuden slogs ihop?

Katalonien - en civiliserad del av Spanien

Hur det är möjligt att en modern, västeuropeisk stat kan tillåta tjurfäktning på det sätt som förknippas med Spanien har för mig länge varit en gåta. Att tusentals människor jublande kan se en matador och hans/hennes hjälpredor sticka än det ena än det andra vassa föremålet i ett djur är ett sjukt beteende i mina ögon. Därav min mångåriga bojkott av allt som har med Spanien att göra.

Så av en händelse hamnade Anna i Barcelona på en kurs och ringde upp mig för att gladeligen berätta vilken fantastisk stad hon hamnat i. "Vi borde åka hit båda två," fortsatte hon. Och innan jag hunnit protestera fortsatte hon berätta att hon fått reda på att just den här provinsen - Katalonien - inte tillåter tjurfäktning. "...så hit borde ju till och med du kunna åka."

Heja Barca! Leve Katalonien!

Grattis USA

Nog kändes det som att vakna upp i en lite bättre värld i morse. Barrack Obama som president var det enda tänkbara alternativet. Det är bara att gratulera USA och resten av världen.

Flytet?

Utan flyt för närvarande. Bäva månde all teknik. Vad jag än tar på eller ens är i närheten av krånglar eller verkar sluta fungera. Den inspelningsbara DVDn, hela vattensystemet, datorn - bara för att nämna några.

Och det ena leder lätt till det andra. På den gamla datorn ligger all info kring vad jag faktiskt (efter tusen om och men) bestämt mig för vad gäller en ny dator. Nu vet jag inte säkert längre - tänka till en gång till - och ingen dator är ännu beställd.

Dessutom krånglar min kollega B. Hade ju utlovat lite retroperspektiv på saker som hänt de senaste månaderna. Och allting är förberett och klart - förutom ett litet bildbevis som B. sitter på.

Och nästa vecka åker vi till Köpenhamn. Höstlov! Redan? Hej va de går - på ett gôtt sätt.

Tjing

Ati vs. Nvidia

HD4870 vs. 9800GT

Det är den stora frågan det

...Grônnern...

Har man svårt att bestämma sig så har man

Jag har svårt att bestämma mig. Så är det bara.

Inför bilbytet funderade jag nog närmare 2 år innan jag kom till skott.

Nu ska det bli ny dator. Har bara funderat i ett drygt halvår än - men dead line närmar sig med stormsteg.

Problemet är bara att det idag finns så många valmöjligtheter - och då menar jag inte bara vad gäller datorkonfigurationer. Man kan bli snurrig för mindre. Varje dag dyker något alternativ upp som tycks lite lite lite bättre och bara lite dyrare. Och så måste man fundera några varv till.

Kan tyckas ibland att det enda som består från dag till dag är att något stort finansföretag lekt bort alla sina pengar. Någon som, likt mig själv, börjat tröttna?

Depeche Mode

Bättre sent än aldrig. Nyheten fick mobilen att gå varm redan för en vecka sedan. En kompis meddelade att han redan fixat barnvakt och lovade förfest den 3e juli 2009. Det gäller att vara ute i god tid liksom... :-)

Naturligtvis borde man ha firat detta med en liten blogg redan då - men det har inte blivit av.

Hur som helst. Depeche Mode till Arvika! Hur stort som helst.

Radioaktivitet kan även vara bra

Radio-aktivität

Är det så konstigt att man har undrat när servisen där vi bor ser ut som på bilden? Vattnet luktar ond bråd död ibland, en lukt som ibland tränger ut i huset och gör det helt klart befogat att tända tusen doftljus.

"Det är så bra vatten här", har man hört. Men vi bestämde oss i vintras för att ändå ta ett vattenprov. Det blev av - i måndags.

Redan på tisdagsmorgonen ringer telefonen och en kille på labbet säger att han inte kan vänta på att lämna beskedet via post. DRICK INTE VATTNET! och Åtgärda Genast! Enligt honom hade han aldrig sett ett högre värde av radon i dricksvatten tidigare i Sverige. Det kommunala gränsvärdet på Becquerel/liter dricksvatten är 100, men då är det ändå tjänligt. Vid 1000 bq/liter är vattnet otjänligt enligt strålskyddsinstitutet. Vårat värde?

5500 bq/liter

/Christer Glows-in-the-dark Flognfeldt

Aldrig mera Tequila!

Hade inte tänkt att återvända sååå långt bak i tiden här på bloggen, men på förekommen anledning måste jag berätta om en solig sommarkväll för några år sedan.

För ett antal år sedan satt jag och Pär ute på hans gräsmatta utan att ha något att göra. Vi tog en öl, solen lyste och allting var helt enkelt en underbar sommareftermiddag.

Hamnade slutligen i en söt sommarstuga utanför Arvika tack vare att Pärs pappa ställde upp som chaufför. Där bodde hon som utgav sig för att vara Drottning Tequila. Pojkvännen instämde och menade att det inte fanns en karl på den här sidan Atlanten som kunde dricka mer Tequila än henne.

Nej Nej...

Det blev oavgjort när vi väl kom till bryggan och Tequilan började langas fram. Helt klart bland de roligaste kvällarna jag varit med om.

Och som pricken över i hittade Pär knappen till DJn's rökmaskin. Naturligtvis tryckte han på knappen tills han blev utslängd. "Jag ville bara känna hur det var att bli utslängd en gång", berättade han lugnt och sansat när vakterna kom och DJn stod och studsade av upprördhet.

Sen satte vi oss i bilen. Värmen på. Världen började snurra. Oro i hela systemet. Upp blev ner och tja - Aldrig mera Tequila om jag säger så.

Trodde nog alla glömt den kvällen - tills igår då Drottning Tequila hittade mig på Facebook och frågade om jag druckit någon Tequila på senaste tiden. Icke, svarade jag och insåg att matchen egentligen inte slutat oavgjort. Jag hamnade rätt i apstadiet och så vitt jag kom ihåg var hon lika pigg och käck när vi släppte av dem som då vi hämtade upp dem.

- Inte jag heller, svarade hon idag. I suppose det blev oavgjort ändå... :-) Gôtt de!

Back in Black

Long time no see, Cowboys!

Tiden rinner som vanligt iväg. Så mycket att säga men så lite tid...

Yeah yeah, ni har hört det förut.

Ska bli lite historisk en tid och berätta lite i efterhand om mina små sensommaräventyr.

Men först.

Tänk att man ska behöva blir riktigt mörk i sinnet innan man tar sig i kragen och skriver en snutt här. Kom hem och skulle köra igång nya TVn och DVDn. Teknikmumsfilibaba på hög nivå. Men antiklimaxet blir maximalt när TV-jävlen inte ens startar upp utan hänger sig (inte helt olikt min djävulsbesatta dator i Kd) vid uppstart. Hade jag inte varit så pass mogen och lugn i sinnet hade eländet åkt ut genom fönstret. Fixar inte Panasonic detta på ett enkelt sätt nu hamnar de också på min svarta lista där Telenor och Facket redan ligger. Bäva månde Japanerna alltså... ;-)

Ciao

Träningsläger

På söndagseftermiddagen bar det av mot ett kort men intensivt träningsläger inför sensommarens stora händelse. Destination: Hardangervidda (och däromkring), Norge.

Dag 1: Vandring uppför ett berg och in mot Hardangervidda. Svettigt och varmt värre. Väl uppe rådde ett underbart lugn långt bort (ca 1500 m.ö.h.) från allt. Som förhoppningsvis syns på bilden var första stigningen något utöver det vanliga - och det här är bara halvvägs.

Dag 2: Vandring upp till Prekestolen utanför Stavanger. Helt klart bättre i form denna dag och tycker jag har bra tryck i foten. Återigen en häpnadsväckande utsikt när man väl kom fram - men tyvärr lika mycket folk där som på Liseberg en vacker sommardag.

Dag 3: Enklare nedvarvning med en kortare walk vid Rjukan.

Mamma Mia - The movie

Så gick vi då och såg Mamma Mia på bioduken. Jag visste nog ungefär vad jag skulle kunna förvänta mig: en film man håller takten till och blir glad av.

Musiken är och förblir otroligt bra - det kan man inte komma ifrån när det gäller ABBA. Vyerna från den grekiska ö-världen är också de så att man håller på att kuta direkt till närmsta resebyrå och boka resan. Slutligen är det lite roligt att se Stellan Skarsgård och Pierce Brosnan dansa disko i värsta 70-talsoutfitten i slutscenen. Feel-goodfaktorn är relativt hög stundvis.

Men.

Vilket jäkla dravvel! Det är så fånigt långa stunder i filmen att jag bara inte klarar av det. Det är feel-good på speed och övergår därför i något som är mer otäckt än trevligt. Jag är egentligen en stor fan av musikaler och många som jag sett älskar jag verkligen. Ett tillfälle hamnade jag dock på en musikal som var helt bedrövlig - Skönheten och Odjuret. Samma känsla som jag hade där framkallar Mamma Mia. Det blir inte roligt helt enkelt.

Ännu finns det hopp

Om att få någon ordning på semestern alltså. Slutet av juli närmade sig med stormsteg och en lätt touch av ångest gjorde sig påmind. Vart tog semestern vägen egentligen? Vad har jag åstadkommit?? Nada?

Det är i dessa stunder det börjar hända något. Plötsligt inser vi att vi nog hinner med en tur ytterligare till underbara Skillingmark. Att vi nog också hinner med en sväng till Olssons brygga. Kanske till och med en liten sväng utomlands – om än bara till Norges västkust.

Sent ska syndaren till korset krypa som sagt var…

Speltips: Metro

Det är inte så ofta det sker nu när datorn tagit över mer och mer, men då och då kommer det gamla brädspelet fram. Började spela ett nytt spel i julas med Annas bror och därefter så ses vi över en whiskey lite då och då och går en rond eller två eller tre…

Spelet heter Metro och handlar som Paris tunnelbanesystem. Man får från början ett antal stationer i ytterkanterna och så gäller det att dra räls till andra stationer. Längst räls vinner. Enkelt på många sätt men också ett oerhört smart uppbyggt och strategiskt spel. Vi har mer än en gång skålat för den som hittade på idén.

Cowboy trainee

En fullärd Cowboy är naturligtvis inget man blir lite hipp som happ över en eftermiddag. Nej det krävs mod, träning och himlans massa attiraljer så som en häst, en flock kor, boots, hatt, lasso, revolvrar och annat nödvändigt i en Cowboys vardag.

För det första har vi nu tränat in lite Cowboyridning. Jag vet i ärlighetens namn inte så mycket om det – men jag vet att man håller tyglarna och styr med en hand, lite käckt vilande på sadelns framkant. Den andra handen vilar lätt på revolvern – ehhh – näst intill krampaktigt tungt kring westernsadeln. Jag har nu kommit så långt att jag faktiskt kan få fart på hästen, svänga lite hit och dit samt till och med stoppa. Inte illa. Men något säger mig att hästen Ada har fattat vad som pågår och gör lite si och så så att jag tror att jag är med och bestämmer.

Det största momentet i dagens träningspass var annars att separera tjurkalvar från kvigkalvarna i en av flockarna. Tjingeling. I flocken finns två bautatjurar, mängder av mer eller mindre kossor samt ett antal kalvar. Det var fösa hit, hindra där, fösa dit, stänga där och jävlar sickna stora djur det är. Men det gick väldans bra måste jag säga. Jag var inte tuffast på banan, men fick inte hellre skäll (vilket Anna i förhand sagt att om jag kommer undan det här utan att få skäll så har jag gjort det väldigt bra).

So. För att summera.

V Jag kan sitta till häst
V Jag har flyttat en flock kor
V Jag har en hatt

Som ni ser. Snart är jag där.

/Eder Cowboy trainee, CF

Herdestunden över

De var gulliga och väldigt trevligt sällskap de fyra små fåren som vi köpte för någon månad sedan. När de väl vant sig vid oss kom du skuttande så fort man lockade på dem och de följde med oss i princip vart vi än gick – ända in i döden.

I lördags var det nämligen dags för avlivning. Relativt smärfritt och lugnt och inte alls så emotionellt jobbigt som jag hade föreställt mig. Styckning på onsdag och så genast hem och lägga några lammkotletter på grillen. Känns något absurt när man ser det såhär.

Många jag pratat med hade varnat för smaken. Mig veterligen hade jag aldrig ätit lamm/får tidigare. Men det var faktiskt riktigt gott med lite rosmarin, salt och peppar. Det enda tråkiga var egentligen att bitarna var alldeles för små för att man verkligen skulle kunna schlafsemumsa.

Intensivträning

Nu har min mentor och privata tränare släppt på bromsarna så att jag själv knappt hänger med. Ett cowboypass per dag. Jag hinner bara muttra lite ibland om att vi kanske inte ska driva det så snabbt framåt och så – choffs – så sitter man där på hästryggen.

Fredag förra veckan var alltså första gången på hästryggen. Några stapplande steg i ett väl inhägnat område. Absolut crucial för att lyckas var min specialbyggda ramp där jag näst intill bara klev rätt ut på hästen.

Lördag och nytt pass. Travade lite och tränade på att slappna av lite. Styrde lite på westernsätt: med en hand (den andra handen höll krampaktigt i min livförsäkring – den stabila westernsadeln).

Söndag och Anna försökte få mig att gå med på en skogstur. Jag vägrade – men hey – hade hon lett ut hästen i skogen så hade jag varit out of options. Jag hoppar liksom inte av den här giganten till häst i farten. En kompromiss ledde till en tur längs en enslig grusväg, mer trav och ett löfte om att på….

Måndag bar det iväg i skogen. Höll till en början hårt i min älskade livförsäkring: sadeln, men glömde snabbt bort mig på grund av alla förbaskade flygfän som sliter köttstycken ur den stackars hästen (och mig). Varför då då? Jo – vad händer om det gör ont på hästen? Hence – jag fäktade och hängde både framåt och bakåt för att få bort krypen för att hålla hästen lugn. Faktum var att det gick riktigt bra. Tycker jag hittat mer och mer rytm. Är mindre och mindre spänd.

Det betyder dock inte att jag inom en överskådlig framtid ska kunna fixa det här utan att Anna styr och ställer där framför hästen. Men hon ska ha cred som tror på mig, fixar mig och gör det i helt rätt tempo. Skitkul helt enkelt.

Men, It’s a long way to Tipparary, som dom säger i Western.

Howdy

Och vart tog tiden vägen?

Utsliten. Äntligen semester. Tänkte softa på allvar i en vecka och sedan aktivt njuta av ledigheten. Göra allt det där man annars aldrig hinner med. IDAG tog jag upp min kalender och började titta lite hur veckorna framöver ser ut. SHIT! Det är inte många veckor kvar och jag har ta mig tusan inte gjort någonting än.

Cowboy

Undrens tid är alltså inte förbi. Och jag menar – vem hade trott att det skulle gå såhär?? Inte många som känner mig väl skulle jag tro.

Vadådå? Det här var väl ingenting. Men kom då ihåg följande små nära-döden-upplevelser de senaste fem åren:

* Ett vad som jag med glädje förlorade innebar att jag skulle klappa en elevs häst. Visst visste jag att jag hade respekt för hästar. Men rädd? Inte jag inte… Yeah right. Kunde knappt stå på bena, hur gärna jag än ville, när hästen närmade sig.

* Terapi var nödvändig efter den smällen. Ett halvårs diskussioner kring fobier och steg-för-steg-träning ledde till att jag med hjälp kunde hålla i snöret på en häst. Stort steg – men långtifrån något återupprättande av stoltheten.

* Så kom den värsta smällen. Jag, Henrik, Kutt och Niclas på rekreationsbesök på Skansen efter en natt på stan. Så kommer en hästjäkel, ledd av en skötare och med en liten fyraåring på ryggen. Instinkterna tar över. Jag hoppar ut på gräset utanför gångstigen och placerar de tre andra mellan mig och besten. Inte riktigt så tufft…

Och allt detta vore väl inte så farligt om man, som så många andra, kunde häva ur sig att häst är bäst på smörgåsen och sedan bara hålla sig borta från odjuren. Men det är inte så enkelt när en av mina högsta önskningar är att bo på en ranch i vilda västern och rida ut i solnedgången som en äkta Cowboy.

Men nu jäklar är jag, som ni kan se, på gång mot The Wild West. Anna har varit den bästa tänkbara terapeut och vore det inte för att hjälmen ser betydligt löjligare ut än en Cowboyhatt så vore jag redan halvvägs där.

/Yours faithfully Cowboy CF

Arvikafestivalen del III

Trots brott mot tradition blev lördagen en trevlig tillställning - ja till och med den roligaste dagen av årets upplaga av Arvikafestivalen.

Solen hade stekt i dagarna tre och på lördagen tog vi med oss varsin kamera och knallade ner för att se dagens inledande konsert: Volbeat. Och äntligen kom det, den där upplevelsen av att hamna helt rätt och bara bli uppfylld av något så fantastiskt som en bra konsert. Det var helt enkelt så bra att jag innan sista tonen ringt ut längtade tills nästa gång. Volbeat. Storpublik. Bra ljud och en härlig kontakt med publiken genom hela spelningen. Volbeat: Rebel the rock - Metal the devil - som det stod på deras logo. Johnny Cash och Elvis möter tidiga Metallica och med en touch Motörhead. Ett vinnande koncept och fullständigt strålande med andra ord.

Under andra konserten för dagen, In Strict Confidence, började så molnen torna upp sig. Elaka, kolsvarta tunga skyar drev oss mot kaffeståndet och en stunds vila. Så började regnet sakta strila och vi lallade iväg till näst största scenen - ett konserttält - för att vara på plats inför Alice in Videoland. Vi hann knappt fram innan himlen öppnade sig. Och som den gjorde det. Fem meter in i tältet träffades vi av regn. Blåsten lyfte hela tältet upp och ner och utanför verkade det som att varje regndroppe innehöll minst en liter vaten. Fränt.

Ända tills en speaker annonserade att man omedelbums måste utrymma tältet som höll på att störta samman. En djup suck hördes genom den än så länge torra publiken. Så plötsligt utbrister någon i ett högt "Yipee" och så rusar tusentals människor ut i regnet. Det hoppas i vattenpölar. Geggas som om det vore en samling tvååringar i en vatenpöl. På en sekund var man genomblöt in till pungen och man kunde inte annat än skratta åt det hela. Helt klart bland det roligaste festivalminnet so far.

Arvikafestivalen del II

Det har sagts så många gånger... Förfesten är nästan alltid trevligast. Så det var kanske inte så konstigt att vi blev sittande på altanen tills sena fredagskvällen, dag två av Arvikafestivalen 2008. Men eftersom det inte var SÅÅ lockande band gjorde det inte allt för mycket.

Runt niosnåret drog vi oss dock nedåt festivalområdet och tittade lite på Soilwork. Inget jag personligen hoppar ur brallorna för av lycka men helt ok. Vidare till Crüxshadows som enbart lämnade mig med en känsla av att jag växt ifrån det här med synthkonserter där några står och ropar till rytmen av en bandspelare. Shit. Man börjar bli gammal!

Lallar istället ner till Vintergatan och tar en bra plats inför Kent. Och vilken spelning. Kanske inte lika bra som den i LLA för några månader sedan men en del låtar är så bra att jag blir tårögd bara av att tänka på dem. Tight framfört, proffsigt, bra ljud och så vidare. Världsklass helt enkelt - och detta till trots att man skippade såväl Columbus som Socker. Bäst för kvällen - självklart LSD, Någon? och Utan dina andetag.

Så på den sena kvällen tänkte vi avsluta med lite Rotersand men började misstänka att något var fel när en svensk tjej med bräcklig röst stod och soundcheckade med orden "Hello Sulvik" eller vad det nu var. Tittade på spelschemat som man satt upp utanför scen och inser att man flyttat om från orginalspelschemat. Rotersand hade redan varit där och framför oss stod Irma Gmeyner. Vi gav upp. Tog en Langos till tonerna av Interpol och gick hem.

En trevlig kväll med få överraskningar men säkra kort som levererade med andra ord.

Arvikafestivalen del I

Äntligen Arvikafestival. Låt det vara starten på en lång, skön semester. Kändes lite så då man igår styrde kosan västerut mot Arvika. Traditionen trogen var det jag, Lars och Niclas som tog in på vår farbrors övervåning - all inclusive!

Vanligtvis är det alltid ett antal band som man verkligen vill se per kväll och lägg där till att man springer på något som man tidigare inte hört men som är riktigt bra. Så var det inte riktigt på inledningsdagen av årets Arvikafestival. Inget jag jättegärna ville se och det dök heller inte upp något som direkt höjde ögonbrynen. Bäst för kvällen var den sliskiga festivalmaten. Mer av en kulinarisk festival än en musikfestival dag ett med andra ord.

En sak jag sett lite fram emot var dock A mountain of one som på skiva låter väldigt trevligt, lite Pink Floydigt och skönt. De blev nära en halvtimme sena och därefter krånglade det mesta när det gällde medhörning, bakprojektion och effekter. Tre låtar orkade vi med innan vi förflyttade oss till

Robyn som hade en snygg show - men det är ju bara att inse att det inte riktigt är någon av oss tre som är något stort Robynfan.

Avslutningsvis såg vi Slayer som dundrade på i drygt en och en halv timme. Tight, proffsigt och ingav en känsla av att det här var något som var väldigt roligt att ha sett. Men sen är det ju så att jag inte har lyckats lära mig vad det hela går ut på. Det går fort och är högt (hördes tydligt 7 kilometer bort enligt uppgift) - men utan någon, i min mening, finess. Det saknas i princip någon lugn stund att vila örat mot - utan mullrar på från första takt till sista. All respekt för Slayer dock.

Förhoppningsvis bjuder dag två på betydligt mer i min smak. Ser fram emot Rotersand, Kent, Assemblage 23, The Crüxshadows med mera.

Aldrig en ledig stund

Som en sann fåraherde bör man vakna upp på morgonen till ett litet bää här och ett bäbä där. Så skedde också imorse. Vände mig behagligt om i sängen och noterade det lugnande ljudet innan jag somnade om igen. Men någonstans i hjärnan ringde bää-andet kvar. Något var fel. Jag tittade på klockan – 09:30 – och hör återigen fåren. Det är många. För många. Och framförallt – jag tittar mig omkring – jag är inte i Väse.

Fötterna i golvet och upp med rullgardinen. Jodå, tio små får på sommarstugans gräsmatta har precis hittat komposten. Mumsfilibaba. Grannens får är på exkursion och jag undrar om de inte varit det i princip hela veckan eftersom jag faktiskt bara såg dem i hagen på måndagen.

Lyckas efter lite om och men (och en stor påse sallad) få med mig fåren mot en av hagarna. När jag krånglar med att få upp ”grinden” smiter de små busarna igen och utan sallad och på efterkälken är jag hopplöst illa ute. Jag följer dem dock till den andra hagen och när sista fårrumpan gått igenom den grinden stänger jag där. Gör ett nytt försök att flytta dem senare idag när jag hittat mer sallad.

/Er semestrande fåraherde i Väst

Semesterplaner

Som en stor outforskad öken ligger den där, stekande varm, oändlig och vacker. Man tar ett försiktigt steg och känner hur den fina sanden silas mellan de nakna tårna. Det bränner lite under fötterna men de vänjer sig snabbt. Så tar man ett litet steg till och vänder sig lite försiktigt om som för att ta reda på om det verkligen är sant att jag får springa rakt ut och göra precis vad jag vill. Semestern ligger framför mig, en vecka har gått och jag har inte riktigt landat ännu men någonstans där inne i hjärtat har tankar på vad man skulle kunna hitta på för något skojsigt börjat ta form.

USA lockar alltid, och med en så pass låg dollarkurs skulle man kunna motivera en shoppingresa dit. Men samtidigt är det dyrt med själva flygandet dit. En matresa i södra Europa kanske? Eller varför inte ta Hondan på en liten norra-centraleuropatur med Kutten? Det var ju trevligt senast.

Arbeit zu ende

Och så var det då slutligen till ända. Jag är ledig, om än möjligheten finns att kalla in mig om det behövs. Hade tänkt skriva lite om processen att sluta ett jobb när den pågick, men insåg att det hade blivit ganska så trist läsning. Att sluta ett jobb är svårare än att börja det. För mycket ska hinnas med och så får man brottas med frågan om man verkligen tagit rätt beslut.

Gjorde sista dagen på torsdag innan midsommar. Satt kvar tills larmet sattes på och kastade mig sedan ut i sommarregnet. Benen var som spagetti och jag mådde illa. Supermysko. Har ännu inte landat riktigt och det kommer nog att ta lite tid. Har just nu en period av ”jag-vill-vara-miljardär-sitta-på-en-öde-söderhavsö-och-spela-gitarr-och-aldrig-behöva-jobba-igen”.

Modern Country när den är som bäst

Besök i Vilda Västern för ett år sedan med obligatoriskt inköp av Cowboyhatt vid en "trading post". Boende på en plats med mängder av kor och hästar. Tog ledigt för att gå att titta på linedanceuppvisning. Dessutom fåraherde. Någon som börjar misstänka att jag gått och börjat smyglyssna på Country nu också?

Yep. Precis. Äntligen har det släppts en låt med riktigt modern countrymusik som inte känns som om producenten är Brittney Spears. Jag rekommenderar därför å det varmaste till alla som antingen inte tror att de gillar country eller de som redan är frälsta. Lyssna på:

Volbeat - "Sad man's tongue". Fantastisk country som dessutom dyker upp på Arvikafestivalen i sommar.

(För den som önskar lite överkurs i modern country. Lyssna även på KMFDM - "WWIII"

Sommaren är här

Nära 30 grader varmt, solsken och långhelg i sommarstugan. Mumsfilibaba! Är det inte gôtt så säg. Dessutom bara två veckor kvar på jobbet. Bittersweet - senaste veckorna har det varit väldigt roligt. Har egentligen inte så mycket mer att säga just i denna minut, utan vill mest bara påpeka att ljuva sommaren är här (utifall någon nu missat detta).

Tjing

Får(aherde) i Christerkläder

Skämtsamt sa någon för ett tag sedan att "nu dröjer det väl innan du är bonne på riktigt". Won't happen!

Yeah yeah. Var gränsen till en "riktig bonne" går kan diskuteras men faktum är att igår körde vi hem fyra får. Hur kul som helst. Vallade runt dem. Försökte få dem till vattenhålet vi gjort iordning. Satt sedan hela kvällen och tittade på dem. Söta som få. Det stora jobbet blir nu att hitta bra namn till dopet som ska hållas inom en vecka. Förslag??? Ett namn är nog redan klart: K'bab.

Tjing

/Er herde på det värmländska slättlandet

20 dagar av tystnad

Inser att jag inte skrivit en mening här på 20 dagar. Hmm. Det går med andra ord lite si och så med min intention att skriva mer och mer. Man kan ju inte annat än undra vad jag håller på med. Och så jäkla mycket har jag inte för mig att jag inte skulle hinna skriva lite då och då.

Förståelse för de upprörda

Intet nytt under solen.

Det är lätt att sitta på ett fint kontor i Sthlm och besluta om att skicka en massa människor en strejk och på så sätt få synas lite i media. Att det sedan inte betydde något nämnvärt för de som det faktiskt handlade om är bara så typiskt Fackligt.

Såg ett reportage i veckan om hur man jobbade fackligt på stålverket i Degerfors. Verkade lovande och ansvarsfullt gentemot alla. Naturligtvis höjdes röster (i studion i Sthlm) som tyckte att det var fel att man faktiskt försökte hitta lösningar och inte bara krånglade.

Intet nytt under solen som sagt var.

End of discussion

Allting har en ände och diskussioner kan ha det när man väl fått det man vill säga ur sig. Och nu tänkte jag alltså ända den här lilla antirökningsdiskussionen jag fört genom att citera min kollega Björn.

Tänk så mycket tid skolor, författare, forskare och andra ägnar åt allt det hemska Nazismen förde med sig en gång i tiden. Och tänk att räknat i antalet liv som tagits så spöar rökningen Nazismen lätt.

(för att inte tala om den elaka ålderdomen - men det är en annan historia)

40-årskalas – ett mognadstecken?

40-årskalas i Skattkärr lockade mycket folk, däribland mig. 40-åringen är en gigant inom luftgitarrgenren och trots att vi inte känt varandra speciellt länge så har vi hunnit svinga både en och två bägare till tonerna av såväl Judas Priest som Iron Maiden och WASP. Det har varit skojsigt värre – men man kan ju inte annat än konstatera att det handlar om ljuva nostalgitrippar tillbaka till det glada 80-talet.

Att sedan säkert 75% av de närvarande ”vuxna” rökte var mest bara ett intressant faktum. Det verkar vara så man gör på den här sidan Karlstad. Det slår mig att rökning också är en sorts nostalgitripp – en längtan tillbaka till det glada 80-talet då det var tufft, spännande och relativt ofarligt. Nog om detta (ett område jag börjar inse att jag fullständigt snöat in på för tillfället).

Ytterligare en reflektion jag gjorde var att alla dessa i-närheten-av-40 inte på något nämnvärt sätt (förutom ovan nämnda) skiljde sig från mig. Är det månde dags att börja ställa in hjärnan på att det i sinom tid ska skrivas en fyra istället för en trea när det gäller årtal. Sex år går fort verkar det som – och, som jubilaren påpekade, med rätt intag av sprit och sådant så håller man såväl kropp som sinne ungt.

Ser redan fram emot vad som står på nästa födelsedagsinbjudan. Att det har något med 20 att göra är kanske att hoppas på för mycket… :-)

Rökning dödar!

Viktigt att poängtera innan jag fortsätter är att det i följande text antagligen kommer skrivas saker som upplevs som dubbelmoraliserande, generaliserande och kanske till och med elakt. Men jag menar inget illa och jag menar absolut inget personligt utan kommer enkom prata om min känsla.

Jag har själv varit rökare. Jo, det får man nog erkänna. Från att från unga år tyckt det varit spännande att göra som så många vuxna på den tiden till att det, några år senare, blev tufft att just röka. I samband med allt större insikt hos den stora allmänheten samt, inte minst, det faktum att man luktar ond bråd död som rökare, gjorde att jag så smått började sluta. Det var dock fortfarande tufft nog för att jag skulle fortsätta röka i samband med extra trevliga tillfällen och fester i många år. Begäret försvann helt och hållet först efter en fyraveckorsresa till USA där jag inte tog ett enda bloss – trots att det kryllade av just extra trevliga tillfällen och fester. Magin var därmed bruten och jag kan än idag förundras över hur lätt det ändå var just i slutfasen.

Men hur gick det då till att jag gått från ovanstående till att utveckla en superstark antirökkänsla inne i mig. Det är så illa att jag drar ett djupt andetag när jag möter en rökare på stan – jag håller andan så länge jag kan och när jag släpper ut luften så är det oftast med ett tyst ”jävla rökare” på läpparna. Är det kanske, som någon föreslog, så att mitt undermedvetna tagit fram denna aversion mot rökare för att på så sätt skydda mig från att trilla dit igen? Jag vet inte. Faktum kvarstår dock – att jag fylls av en hemsk känsla i magen när jag möter rökare.

Bilderna som projiceras inne i hjärnan visar en lågutbildad, arbetslös, ensamstående, lortig, fattig, lätt alkoholiserad och bitter (oftast) mamma som skyller det mesta av allt elände i världen, både när och fjärran, på andra och som inte har någon förmåga alls att se sin egen del i det hela. Det är alltid någon annans fel – tur att man kan trösta sig med en cigarett (och lite sprit).

Den bilden ljuger naturligtvis även om jag läste någon rapport någon gång om att majoriteten rökare idag ändå har kopplinga till åtminstone delar av ovanstående kategori människor. Men det spelar egentligen inte någon roll – för det som skrämmer mig är att jag inte kan mota bort det äckel som den här bilden inne i mitt huvud ändå ger. Jag ser ner på rökare. Jag dömer dem. Och vem är jag att göra det? Så jag försöker bättra mig, men det går sådär kan jag meddela. Visst – feströkare har jag inga större problem med, men de andra… Undantag finns naturligtvis. Det är många rökare jag verkligen verkligen tycker om som människor – till och med när de röker.

Och vad händer då i kroppen? Att rökning dödar fler människor än något annat vi häver i oss torde ingen tvivla på i dagens upplysta samhälle. Förslaget att man bara ska få köpa cigaretter i speciella affärer (typ apoteket?) samt att det ska bli oerhört mycket dyrare stödjer jag till fullo och förstår ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Visst betalar rökarna mycket skatt i sitt beroende – men det är ändå inte en i närheten av vad de kostar samhället i slutändan. Men fine. Det kan jag ta. Att jag ens bryr mig beror naturligtvis på att rökning också dödar någonting inne i mig. Jag blir ingen bra människa just när rökning kommer på tal. Så är det bara. Men jag jobbar på det (och hoppas att rökarna också gör det) och det var väl ungefär det jag ville få ur mig såhär på onsdagsmorgonen.

30-årskalas – ett ungdomstecken?

Att bli bjuden p å trettioårskalas är en ynnest. Inte minst gäller detta i en värld där det inte dröjer innan inbjudningarna från de tio år ytterligare äldre börjar droppa in. Från en trettioårskris light skiftar alltså fokuset snabbt och man känner sig riktigt ung igen.

Det handlar, som så ofta annars, naturligtvis om perspektiv. Är ens vänner äldre än vad man själv är, är det lättare att man känner sig yngre. Inte minst då man kan stoltsera med att inbjudningarna till just trettioårskalasen fortfarande dyker upp.

Så det är bara att tacka och bocka. Niclas, min lillebror, blev trettio i veckan och nu i helgen hade vi en liten fest. Trevligt. Goda vänner och mat och så naturligtvis det där sköna trash-talket som alltid uppstår när vi kommer ihop över några pilsner.

Så börjar klockan närma sig 11 på kvällen och jag och mina jämnåriga börjar gäspa och fundera på hemfärd. Sagt och gjort. Kvar blev de runt trettio och därunder.

Så unga var vi alltså när det väl kom till kritan…

Det slår mig plötsligt att jag sitter där och skyller på att jag börjat vänja mig vid att gå upp tidigt på morgonen. Värsta sortens ålderstecken. Jag som aldrig varit trött på kvällen – bara, rent ut sagt, riktigt jävligt trött på morgonen. Hrmf. Nu dröjer det väl inte innan man blir bjuden på 40-årskalas… ;-)

Så fort det ändå vänder

Ett år äldre och ett kanontrevligt familjekalas på fredagen satte tonen för helgen. Ute har solen strålat och det är vår i luften. På lördagen tog vi dessutom vårens första längre cykeltur – och det ger mersmak vill jag lova. Det är härligt att leva med andra ord!

Så naturligtvis såg jag fram emot en söndag med lite förmiddagsshopping, fika hos någon bekant och så en härlig cykeltur. Men där någonstans vände allting. Mitt humör började så sakteliga bli sämre runt lunchtid och när jag väl kom hem hägrade bara en cykeltur på egen hand för att återfå mitt goda humör.

A. behövde dock bara lite hjälp i verkstaden. Sure. Dock var det ett större projekt som tog långt mer tid. Utan snus på fickan och en otäck känsla av att något var fel i halsen dippade mitt humör än mer. Tiden rann iväg och när vi väl kom hem var jag helt slut, ont i halsen och ville bara vara själv framför TVn. Inte göra något mer. Att cykla hade jag för länge sedan lagt på hyllan.

I det läget är inte Christer det gossigaste och trevligaste personen i världen. Och det är ju bara att hoppas att det vackra talesättet ”älska mig som mest när jag förtjänar det som minst” faktiskt funkar även i praktiken. Det hjälper med andra ord inte att hämnas, vara besvärlig tillbaka och så vidare.

Förkyld – nu när våren är här? Fåglarna kvittrar, solen skiner och cykeln bara längtar efter att ta mig ut på en tur – och så får jag grisont i halsen. ”Va i helvete har jag gjort han/hon som bestämmer för ont?” funderar man på. Och inte nog med att söndagen blev en ruskigt tråkig dag…

Måndag morgon. Hjälper A med lite jobb på morgonen och kommer 40 minuter sent till jobbet. Dock helt ok med tanke på all övertid jag har att ta ut. Kliver in på mitt kontor, ont i halsen, ont i kroppen, tung i huvudet och allmänt lite lätt bedrövad. Inser direkt att något är väldans mycket fel. Yep – datorn och jobbmobilen ligger kvar i Väse. Tjohoo!

Utopia

Händer det er ibland att ni bara längtar till ett läge där allting är noll så att säga. Där tiden står stilla. Där ingenting händer om ens högsta önskan är sådan. Där allt är frid och fröjd, förutsägbart och ljuvligt spännande på en och samma gång. Hit brukar jag längta lite då och då och den längtan brukar dyka upp när jag har svårt att se hur jag ska kunna knyta ihop säcken. Så är det lite nu – och jag är nog i behov av lite ledighet. Att det samtidigt är härligt vårlikt i luften gör inte den saken mindre påtaglig.

Gnälligast i KD?

Såg på lokalnyheterna nu på morgonen att beslutet huruvida Nöjesfabriken ska få vara kvar eller inte var uppe på högsta möjliga nivå. De boende längs kanalen har stridit från dag ett och än så länge förlorat. Men nu ska alltså sista striden stå.

Jag bodde själv på Herrhagen när Nöjesfabriken öppnade och har hela tiden stöttat idén. Att någonting händer i området är viktigt, det blir en spridning av folk vilket enligt mig gör känslan av att staden faktiskt växer. Initiativet är med andra ord gott att förvandla det gamla bussgaraget till något kreativt för folk i allmänhet.

Att det sedan sitter ett gäng gamla griniga gummor och gubbar i sina lägenheter och inbillar sig att de störs av ljudet från fabriken är ungefär att jämföra med tron på Jesus – tror man nog mycket så kommer man också att se/höra/uppleva och så vidare. Någonstans tycker jag att om man valt att bo så nära centrum i en stad så får man också leva med att det finns andra människor och saker runt omkring. Blir det för illa kan man, som jag, flytta till Norrstrand och är inte ens det tyst nog så finns det gott om obebodd skog i Värmland.

Jag kan bara spekulera – men jag kan ge mig fasen på att det är samma grupp människor som aggressivt protesterat mot att man bygger ett nytt hus ute på udden, på andra sidan kanalen. Känner man att man redan förlorat slaget om Fabriken och därför sökt ett nytt mål? Är det så att dessa människor i så fall drivs av viljan att protestera – oavsett mot vad och att de får en kick av detta? Eller är de bara ett gäng konservativa förändringsmotståndare? Hur det än är så kanske det snart är dags att flytta istället för att bara klaga och krångla.

Hrmmf

Känns som det var länge sedan jag skrev något egentligen vettigt. Mycket har snarare varit lite framtrugade ursäkter för det faktum att jag aldrig hinner träffa folk och göra saker längre. Vart tog visionerna vägen? De goda historierna? De upprörda kommentarerna och inte minst det rena och självcentrerade gnället?

Jag har aldrig haft svårt att sätta mig ner och bara blaha-blahaa i några sidor. Men läget har mer eller mindre varit ett annat det senaste året. Det blir lätt prestationsångest, tankar om ”vem bryr sig om det här” och ”så kan man väl inte säga” – och det gynnar inte det fria skrivandet som jag ju egentligen gillar.

Igår började jag till exempel på en liten blog om det faktum att någon eldat upp Olssons brygga i Arvika under natten – en plats där vi hade jäkligt roligt förra sommaren. Vinklingen var glasklar: Spekulation kring att Kutten var skyldig på grund av hans känsla av att hans image hotas då man namngett en söt och gullig sommardrink till just ”Kutt”. Längre än så kom jag inte och dessutom pumpade ovan nämnde ut en blog på samma tema en stund senare.

En blog om lite drömmar, semestrar och annat skojsigt då? Jo, det kanske skulle funka. Den är enkel: Jag vill vara ledig, ha ett hav av pengar på kontokortet och världen framför mina fötter. Vietnam, Japan, USA, Franska rivieran, Scotland, Sydafrika, Ryssland, matresa i Italien – listan är oändlig. Min stående måltipsrad har dock än så länge inte gett mig den möjligheten och så var det inte mer med det för närvarande.

Bort med lastbilarna från våra vägar och egoistiskt motiverade och i övrigt fullständigt ogenomtänkta uppdämningar av sjöar? Intressanta ämnen. Men hallå – Jag kan inte ha en blog som enbart går ut på att hacka på Kutt. Han är ju en snäll lite raggare – oops, förlåt – rackare skulle det stå (och min deleteknapp funkar inte).

Någon dagsaktuell fråga då? Hmm. Det enda som jag egentligen reagerat på de senaste dagarna var då en prostituerad kvinna satt i SVTs morgonsoffa och debatterade med en politiker om sitt yrkes vara och ickevara. Och hur fördomsfri jag nu ändå anser mig vara blev jag alldeles paff då hon på ett proffsigt, välartikulerat klädde av politkern med väl passande argument och hög kunnighet. Politikern hänvisade till en forskningsrapport – sådär luddigt som bara politiker kan göra – och hon kontrade direkt med att namnge forskaren och lägga fram all den kritik som funnits mot just den rapporten. Nu stod jag redan på hennes sida från början i debatten så det ändrade inte mycket för mig – men förhoppningsvis för många andra som jag tror är fullpumpade med fler fördomar än de jag hade med mig in i tv-soffan den här morgonen. Inom vissa gränser och väl genomtänkta former borde helt klart prostitution legaliseras i Sverige enligt mig.

Nej. Jag ger upp även idag. Kommer inte på något att skriva. ;-)

Puss o Kram

Bocka av pt.3

Sisådär två-tre års fundering är till ända och man kan inte annat än spekulera kring hur velig jag egentligen måste vara. Men, nu står den ändå där – min spillrans nya Honda Civic Sport. Galaxy Grey Metallic, alla tänkbar utrustning, åtta alu-fälgar, motorvärmare och så vidare. Härligt!

Dags att vända blad. Tror inte jag ska bocka av mer nu på ett tag.
Tvivlar på att plånboken klarar av det. ;-)

Bocka av pt. 2

Med risk för att låta lite som en skiva som hakat upp sig återkommer jag till senaste tidens stora tema: att bocka av saker på den stora att-göra-listan. Senast i raden:

Det är nu officiellt och bortom allt tvivel - jag återgår till min tjänst på NG i och med uppstarten av HT-08. Meddelandet om att jag lämnar ÄG ligger på intranätet och jag hoppas alla som är direkt berörda är tilltalade. Gôtt att få det ur världen i och med att jag hatar att vela runt och inte riktigt kunna gå vidare.

Jag ser verkligen fram emot att återgå till världens i särklass bästa arbetslag igen!

Bocka av pt.1

Ok - egentligen har jag redan bockat av födelsedagspresent till mamma och huruvida FBK skulle slå ut FCH eller inte. Men nu blir det lite mer strukturerat avbockande ett tag. Börjar med något som jag längtat efter en längre stund - att bli kvitt Telenor. Jag får visserligen inte mitt vanliga nummer öppnat förrän nästa vecka - men jag har i alla fall fått en ny telefon.

Det stod länge mellan Nokia och Sony Ericsson. Båda har sina fördelar och nackdelar. Tidigare har jag inte gillat Sony Ericssons synkfunktioner vilka å andra sidan har varit grymt bra på Nokia. Å andra sidan har Nokias batterier nästan överlag bara halva batteritiden jämfört med Sony Ericsson. Dessutom har jag väldigt mycket tillbehör till S.E. samt att försäljaren lovade att Sony Ericsson jobbat mycket med att förbättra användarvänligheten i förhållande till PCn.

So - the winner is: Sony Ericsson W890. Just nu laddas den utav bara helsike och jag ser fram emot att få se hur den fungerar. Kan ju liksom inte bli sämre i alla fall... :-)

Lost in Limbo

Det är märkligt hur allting fungerar här i världen. Har man mycket att göra kan man göra en lista. Sagt och gjort. Sedan försöker man så smått att bocka av det ena efter det andra i en strävan att någon gång nå en liten stunds nolläge.

Men nu funkar det inte riktigt så. Man har inte alltid full kontroll på det som sker utan påverkas av andra. Dessutom tendrar den här typen av listor att fyllas på - tyvärr, ibland, i en takt snabbare än man hinner bocka av.

Sedan sist har jag i alla fall fått stryka över den stora frågan huruvida FBK kommer slåt ut FCH eller inte. Det ordnade sig ju till sist. Men innan man ens hunnit säga tjohoo dyker nästa stora frågetecken upp. Hur kommer det då att gå mot LHC. Det började ju inte bra i måndags - men skam den som ger sig. Den tjocka damen får hålla tillbaka tonerna en stund till.

Hade stora planer på att bocka för det här med ny mobiltelefon men Telenorhelvetet fortsätter att krångla. Vi var eniga om att abonnemanget lämnas över den 25e men uppenbarligen funkar det inte så. Min mobil har man förvisso stängt ner (ni kan alltså inte ringa mig för närvarande) men Telia får inte öppna upp abonnemanget förrän sent nästa vecka. Säkert gör de så bara för att djävlas. En tröst i sammanhanget är dock att tjejen i telefonbutiken menade att hon får in 3-5 kunder varje vecka i samma ärende. Gött det - kanske Telenor tappar alla kunder till slut och inser att de ska hålla sig i Norge och inte försöka smyga sig in över gränsen. Alltså - jag är för helt öppna gränser - men inte mot Norge om det är sådan här skit som de ska dumpa över. Gör som Israel - bygg en stor jävla mur och låt bara människor och olja passera gränsövergångarna.

Känner dock, avslutningsvis, att jag är påväg att återta makten över min att-göra-lista. Dvs få en större output än input och det ganska snart. Återkommer med fler rapporter vartefter det lider...

Imageproblem?

Många är de gånger då jag stött på människor som av en eller annan anledning längtat hem. Lika många gånger har jag frågat mig själv hur detta fenomen kan uppkomma. Det fanns helt enkelt ingenting i min hjärna som styrkte tesen om att "borta skulle vara bra men hemma bäst". Att längta hem när det finns en hel värld i flera plan att upptäcka framför ens fötter var lika svårförståligt som mesigt.

Nu har jag mer eller mindre varit borta en vecka och jag sitter i Lsd och längtar till Väse. Vem hade trott det för så lite som ett år sedan??

Änyway - jag har i alla fall inte slutat snusa än. Så lite tuff är jag fortfarande. ;-)

I min lilla bubbla

I min lilla bubbla fungerar det som såhär att det jag tänker och gör stannar i bubblan. Några nära utvalda kikar in i bubblan ibland och de är naturligtvis mer än välkomna att göra så. På senare tid har jag dock uppmärksammats på att det faktiskt finns andra som kikat in i min lilla bubbla. Kul - men det betyder också att man kanske måste börja fundera på vad man skriver. No more secrets liksom.

So, vad får detta för konsekvenser. Jo - alla ni som funderat på att ge mig tips på vad jag ska köpa åt mamma, pappa och Niclas i födelsedagspresent - skriv inte det här!!!

Och avslutningsvis vill jag då passa på att säga: Hej Mamma! Välkommen som läsare. :-)

Fusk ger Frölundafavör?

3-3 i matcher efter en mycket märklig sjätte match i årets kvartsfinalserie mellan Färjestad och Frölunda. Och "mycket märklig" är på gränsen till en underdrift. Faktum är att jag tror att samtliga matcher som spelats i den så kallade Borgen på något sätt och vis har dribblats med på andra ställen än på isen. Det handlar om omspolning, ingen omspolning, släckta lampor, inga lampor och så då slutligen någon/något som trycker på knappen för slutsignalen innan matchen är slut - precis i ett läge då Färjestad vunnit en tekning och hade möjlighet att kvittera matchen.

Nu tror jag egentligen inte att det var så fruktansvärt illa att någon orolig Göteborgare i sekretariatet faktiskt tryckte på knappen, men det är en spännande tanke. I en såpass proffsig liga som Elitserien ändå får sägas vara - och då inte minst om man pratar två av giganterna, FBK-FHC - får inte ens möjligheten till något dyligt finnas. Ren och skär skandal helt enkelt.

Efteråt agerade samtliga involverade med ett stort lugn och utan att brusa upp. Visst, det är naturligtvis smart. Men jag personligen blir tvärilsk. Egentligen tycker jag Färjestad bör tilldömas segern. Och om inte det går för sig så bör sista perioden spelas om. Om även detta är omöjligt borde åtminstone de fem sista sekunderna spelas om. Men så blir det naturligtvis inte. Hence, mission completed.

Tyvärr tror jag att allt detta enkom gynnar Frölunda. Och förhoppningsvis är det inte är annat än slumpen, oturen, Gud, Satan eller någon annan högre makt som lagt sig i den här kvartsfinalserien. På påskafton fälls avgörandet. Får väl se om det är Jesus eller några häxor som lägger sig i i LLA. Knappast troligt. Sådant här händer bara i Göteborg.

Kom helt av mig

Yep. Kom helt av mig för en stund där. Ett elakt virus satte sig på vänstersidan av ansiktet för drygt två veckor sedan och jag har precis blivit helt återställd. Ont! Har varit på benen en vecka och den tiden har i princip gått åt till att komma ikapp. Mailhögen undantagen så är jag i någorlunda nära ikapp i det mesta. De stora avgörandena hoppas jag dock kunna komma på det klara med under veckan som väntar. Då hoppas jag bland annat lösa följande knutar:

* Vad ska jag köpa för ny mobiltelefon (med Telia)
* Blir det en ny bil eller inte
* Slår FBK ut VF eller?
* Vad ska jag köpa åt mamma i födelsedagspresent
* Pappa fyller också år
* Och inte minst Niclas som blir 30

Ok. Jag är inte riktigt ikapp än... Men på god väg... :-)

TELENOR drar ner BBB i smutsen

Ja, jag vet! Man får skylla sig själv när man slutligen ger upp och låter den enträgna telefonförsäljaren spela in ens medgivande. Och trots att jag inte gärna medger det så kan jag i mina svagaste stunder inte se klart och säga nej i sådana lägen. Det var så jag hamnade i knäet på TELENOR.

Med en enkel inspelning av mitt ”ja” flyttades jag från supersäkra och dugliga Telia till det något billigare TELENOR. I ett halvår krånglade det med flytten av mitt nummer. Och när det väl fungerade började jag upptäcka att täckningen var långt ifrån så bra som telefonförsäljaren utlovat. Faktum är att om jag är inomhus i centrala Karlstad kan jag mycket väl tappa täckningen. För tjocka fibrer i jeansen = noll täckning och så vidare. Och då har jag inte ens närmat mig E18, Väse, 61an och Lässerud. Och detta leder till att 50% av samtal till mig aldrig når mig utan jag får ett meddelande om missat samtal, ibland flera timmar efter att samtalet faktiskt ringdes. Täckningen är under all kritik med andra ord – och jag är ledsen över att ha fallit för två bolagsnamn som jag hade ett gott öga till.

TELENOR har jag förstått är Norges svar på Telia. Påligtligt. Täckning där det behövs och så vidare. Bredbandsbolaget har levererat Internet och annat till mig i hur många år som helst. Det har varit prisvärt, felfritt och bra att ha att göra med om det nu varit något som krånglat. TELENOR köpte upp/in sig i Bredbandsbolaget för något år sedan och det var via den kontakten som telefonförsäljaren från TELENOR fiskade fram mitt namn och nummer.

Efter råd från en advokat skrev jag ett brev till TELENOR och bad dem häva abonnemanget. Svaret var kort och konkret: Nej – med en hänvisning till ARN och lite annat smått och gott som naturligtvis har till uppgift att få mig att inte gå vidare. De lyckades. Jag orkar fan inte driva saken utan köper mig loss för ett antal tusen.

Lite bittert naturligtvis men jag får delvis skylla mig själv när jag gick på telefonförsäljarens prat om guld och gröna skogar. Jag är ju egentligen inte dummare än att jag vet att det i 99,9% av alla fall alltid finns en hake med allt för bra erbjudanden. Så är det bara.

TELENOR tjänar in den resterande abonnemangskostnaden men kommer aldrig mer att få mig som kund efter detta bemötande som man skulle kunna ha skött så mycket snyggare. Det är såhär lurendrejeriföretag gör - företag som redan på förhand vet att de kommer förlora alla kunder man lockat till sig. Och det trodde jag inte om TELENOR.

Ett exempel på hur man kan göra det snyggare kommer från Bredbandsbolaget (som ju tyvärr hamnat i samma säng som TELENOR). Jag ringde dit och berättade att jag troligen kommer att flytta till Väse. Eftersom de inte kan erbjuda en enda tjänst där ute förkortas uppsägningstiden med 2/3 och dessutom sänks abonnemangsavgifter med 2/3 tills de går ut. Visst – även detta kommer kosta mig. Men jag betalar det gärna eftersom de trots allt bjudit till lite.

So, avslutningsvis. Till mig själv vill jag bara säga att aldrig mer säga ja till en telefonförsäljare tänka efter först. Och till de som överhuvudtaget funderat på att bli kunder hos TELENOR. Tänk efter först.

Socker – godaste godiset

Så var det äntligen då dags för Kent att återigen gå upp på scen i Karlstad. Senast jag såg det vill jag minnas att det var i ett tält och jag tyckte egentligen inte att den konserten var speciellt bra. Och det är klart att förväntningarna dessutom sänktes lite av att jag egentligen kom in sent i Kents liv. Fram till Hagnesta Hill tyckte jag det var i princip skräp och mitt enda positiva minne från Kent var då en livecover av DM’s ”Stripped”. Men efter dess har det blivit bättre och bättre. Slutligen, med senaste skivan, så bra att jag är fullständigt, helt och hållet såld på Eskilstunagruppens musik.

Just av ovanstående anledningar blev jag också väldigt nöjd med konserten igår. Det var väldigt mycket nytt material och det presenterades på ett vackert och smakfullt sätt. Jag saknade visserligen ”Klåparen”, ”Ansgar och Evelyn” och ”Utan dina andetag” – men vad gjorde det när versionen av ”Socker” fullständigt swept me away. Bland det bästa jag sett! ”Columbus” och ”LSD någon?” var inte långt därifrån.

När konserten var slut tog jag därför beslutet att det måste införskaffas en biljett till ArvikaFestivalen -08. Entrébiljetten är värd sitt pris bara för att återigen få höra ”Socker” live igen. Örongodis av högsta kvalisort!

Said and Done

Med stöd av H.M.Hellberg på tillfälligt besök fick jag det så äntligen gjort. Chefen är tilltalad och något sorts beslut taget. Skönt men också med en viss känsla av sorg.

Mitt i allt ringer en dam från Hagfôrs och är intresserad av att köpa min Saab. Tyvärr kommer vi inte överens om priset i förstaläget – men jag hoppas hon ringer snart igen. :-)

Nu väntar middag på relativt nyöppnade Habibi. Premiär för Libanesisk bukfylla.

En intressant dag i mitt liv med andra ord.

Radiotjänst i Kiruna

… en gammal fin organisation med strukturella rötter i det tidiga 40-talets Tyskland som inspirerats av Franz Kafka.

Man kan argumentera för och emot statlig TV som finansieras via TV-licens. Jag tycker tanken med en fri och oberoende television är god – men då vill jag också slippa ”det här programmet sponsras av…” och sådant.

För närvarande sover jag kanske tre nätter i månaden i min lägenhet. Har inget större behov av någon TV där längre. Men så var det som såhär att jag och min lillebror beslutade att köpa en platt-TV till våra föräldrar i julklapp. Sagt och gjort. Köpte den online från OnOff någon gång i början av december.

En sen kväll i februari ringer min mobiltelefon och riktnumret vill jag minnas började på 09-någonting. En man berättar att han ringer från Radiotjänst i Kiruna och säger sedan att han lagt märke till att jag inte betalar någon TV-licens. ”Sant”, svarar jag. Och han fortsätter då: ”Och det märkliga är att jag ser här att du köpte en TV från OnOff för ett tag sedan. Hur går det ihop, för du vet väl att man måste betala TV-licens om man har någon form av mottagare?”

I det läget slår mitt adrenalin in och jag börjar bli riktigt förbannad – kränkt kanske. Vad har den här typen för rätt att gå igenom och se vilka eventuella inköp jag gör och inte gör? Angiveri. Är det ett fritt val OnOff gjort att rapportera vilka som köper TV eller tvingas de? ”Jag köpte den som en julklapp till mina föräldrar”. ”Jaha du”, svarade förhörsledaren på ett sätt som i alla fall jag tolkade som att han inte trodde en sekund på vad jag sa. ”Åk hem till mina föräldrars kök och kolla”, avslutade jag, och tänkte tyst fortsättningen ”din jävla gestapotyp”. Vid det här laget kokade jag inombords och tog det säkra före det osäkra och la på luren innan jag sa något min hjärna redan tänkte.

Mitt förslag till hantering är istället att man skattefinansierar SVT och SR. Alla får vara med och betala för något bra, precis som med sjukvård, oavsett om vi nyttjar det i nuläget eller inte. Samtidigt bör man skära ner kostnaderna och låta de kommersiella kanalerna ta hand som de riktigt dyra projekten. SVT och SR får vara smala, det breda finns det alltid andra som är sugna på.

Och framförallt vill jag ha bort de här nazistfasonerna som innebär att någon samlar in uppgifter om vilka inköp privatpersoner gör, ringer på kvällarna och, inte minst, knackar på dörren sena kvällar och anklagar en för saker och ting. Den principen kan jag bara inte med.

Tävlingen går vidare

Tävlingen om mina surt förvärvade kronor går vidare men under helgen slank en av bilmärkena in på ett riktigt bra vinnarspår. Oddsen sänktes därmed ganska rejält för Hondan.

Saken var den att vi var på Bergvik en sväng och där hade man lämpligt nog ställt ut en Civic. Vi tittade lite på den och jag sa egentligen inte så mycket. Senare på kvällen konstaterades att jag fick köpa vilken bil jag ville men att Hondan varit väldigt snygg.

Helt ärligt vet jag inte riktigt hur mycket av den kommentaren som var jätteärlig och hur mycket som bara var ett sätt att få slut på mitt tjat om hur jag ska välja. Tolkningen är fri och jag väljer att tolka det som att jag har grönt ljus.

Nu hänger det bara på en sak: att få ut så mycket som möjligt från Saaben.

Vad är mest Christer?

Som om inte valvåndan var stor nog ägnade jag idag förmiddagen åt att åka runt och provköra lite bilar. Har ju en längre tid varit sugen på att byta bil men inte riktigt fått tummen ur.

Dock hade jag kommit så långt att listan var nere på fyra alternativ: Honda Civic, Subaru Impreza, Peugeot 407 (sedan) och slutligen en reservplats utifall något oemotståndligt dyker upp.

Sagt och gjort – en förmiddag senare sitter jag här och kliar mig i huvudet.

Inledde med att provköra nya Imprezan som jag tycker är riktigt snyggt designad. Det stora plusset här är naturligtvis fyrhjulsdriften som tilltalar mig väldigt mycket – utan att jag egentligen har någon större nytta av det. Testkörningen gav dock ingen mersmak. Interiört var bilen lite tråkig, plastig och kändes inte speciellt modern och genomtänkt. Dessutom lät motorn som en äkta liten småbil – och även om det är en småbil jag kan tänka mig så vill jag inte att den låter som en. Den avskrevs med andra ord snabbt.

Tvåa ut var Honda Civic 1.8 sport – en superdesignad, genomtänkt och kvick liten rackare som i jämförelse med både Subarun och min nuvarande Saab går på bensinångor. Den känns dessutom gedigen, låter som en större bil och är i princip lika snabb som Saaben. Har länge varit helt såld på den här bilen – men det finns en hake: Den ser, till skillnad från nya Imprezan ut som en småbil.

Slutligen bar det iväg till Peugeot och mot 407 sedanen. Naturligtvis hade de en drive på kombimodellen med dieselmotorn för ett pris som gjorde den billigare än vanliga 407 bensinsedanen. Arghh. Rent logiskt är det här naturligtvis smartaste köpet på längre sikt. En kombi säljs lättare än en sedan. En diesel säljs lättare än en bensinare (och det lär bli allt tydligare). Vidare är den väldans bränslesnål, läckert designad och med en inredning som nästan är i klass med Hondans. Den är visserligen någon bruttomånadslön dyrare än Hondan men det kanske det kan vara värt i långa loppet.

So – vad är mest Christer??? :-)

Å ena Å andra sidan

Två jobb och det är dags att välja. Ett tänkbart viktigt vägskäl när man sitter i gungstolen på åldringshemmet och tänker efter. Men nu sitter jag inte där utan mitt i det och jag har riktigt svårt att bestämma mig. Skissade på en vågskål igår och började lägga i det som ploppade upp i huvudet. Nedan ser du resultatet, i ingen speciell ordning, och det är det jag väldans gärna vill ha lite kommentarer kring.

Å ena sidan

* Möjlighet till mycket högre månadslön
* Lär mig systemet
* Karriärmöjligheter
* Högre status
* Kan hamna i positioner där man faktiskt kan påverka
* Stor merit att klara av ”det”
* Frihet att ta ut ledighet när jag själv vill (i teorin)
* Frihet att kunna påverka vilka arbetsuppgifter som hör till mig
* Eget kontor ger större frihet
* Större tillgång till prylar och hjälpmedel

Å andra sidan

* ”Det” är ogripbart
* Har slut på energi – orkar inte bry mig
* Ser ingen genomförbar vision framför mig som inte stoppas av tänkbara hinder
* Får inga kickar typ ”Fan va bra det blev”
* Har ingen spontanstöttning i vardagen (inget team/arbetslag)
* Känsla av lite hopplöshet nu när det är dags att varva upp inför nästa år
* Känner ingen återhämtningsfas inom räckhåll
* Svårt att faktiskt vara ledig utan att tänka på vad som väntar
* Kan inte vara ”bäst”/”ofelbar”, vilket stör mig
* Ingen eller lite äkta glädje och värme i huset
* Inget utrymme för ledningen att faktiskt jobba på ett visionärt sätt som pedagogiska ledare
* Aldrig riktigt nöjd
* Tidvis mycket övertid
* Ostrukturerat och svårt att säga vad som är mitt ansvar
* Lite hjälpsamhet – snarare misstänksamhet och bevakande av egna intressen

Slutligen lite frågeställningar

Det tar naturligtvis tid att lära sig saker och ting och på så sätt och vis kunna flytta över det som finns på den negativa sidan till den positiva. Men å andra sidan har jag inte sett just detta ske hos någon med liknande positioner nu eller tidigare. Vidare undrar man hur personer som har betydligt mer att göra, större ansvar, större problem, mindre tid osv. osv. motiverar sig, vad de drivs av och gillar som gör det värt att sträva efter. Slutligen, hur mycket av min känsla är kopplad till det som finns runtomkring mig och hur mycket finns inne i mig oavsett i vilken position jag befinner mig?

Hur kan man undvika att ångra sig när man aldrig vet hur det gått om…

Uppföljningssamtal 19/2-08

På det mer konkreta planet så återhittades min klocka sent igår. Dock innebar den inte att jag för den sakens skulle hittade tiden - den fattas mig fortfarande. En sak blev ändå gjord igår - jag tog ett samtal med min före detta chef och förklarade min ståndpunkt.

Stora delar av mig längtar tillbaka och det enda som egentligen kan verka lockande med att stanna kvar just idag är möjligheterna som detta i ett senare läge öppnar för att gå vidare. Vill jag det? Och till vilket pris är jag till salu?? En sida av mig lockas av att kanske kunna få precis det jag begär - en annan säger till mig att pengar inte betyder något så länge man har så man klarar sig.

Detta kommer bli mitt stora dilemma den kommande veckan. Efter det är det har jag lovat att ta frågan till nästa nivå.

Kan man köpa tid?

Finns det någon som inte känt att det ibland är slut på energi? Man orkar inte göra sitt bästa, kanske inte ens någonting. Lite så är läget för mig just nu. Likt ett barn vill hela min uppenbarelse göra roliga saker och enbart med en, som det känns, enorm uppoffring klarar jag av att göra det som är mig ålagt. I sådana lägen sitter jag och drömmer om rekordvinster på Lotto, resor till jordens alla hörn, "happy places" och en stunds bekymmersfri och samvetsfri lugn och ro. Just nu är det autopilot på och jag kan bara hoppas att den tar hand om det allra mest akuta på ett så bra sätt som möjligt. Det är i sådana lägen som saker och ting börjar gå fel på alla plan. Man känner sig inte speciellt smart, tjock, man slarvar bort saker, glömmer bort och tycker inte man hinner med någonting alls. Till exempel försvann min klocka igår, söndag. Jag har tappat tiden helt enkelt, engagerat hela familjen i ett försök att hitta den igen men utan att lyckas. Resultat - lite vilset irrar jag runt i tid och rum idag. Kanske ska jag köpa mig lycklig. En ny klocka skulle kunna vara roligt. Hmm. Borde kanske strunta i eftermiddagens bestyr och bara titta på klockor. Köpa tid? Jaa - vilken bra idé... :-)

Etikens dilemma

Du står vid en järnvägsväxel och håller kontrollen i din hand. Ett tåg kommer med hög fart från höger och kommer oundvikligt att köra över fem personer som ligger fastbundna på spåret en bit längre fram. Du har möjlighet att dra i kontrollen så att tåget växlar in på ett annat spår och på så vis rädda fem människors liv. Nackdelen är bara att på det andra spåret står en ensam människa som, om du väljer att växla spår, kommer att bli överkörd. Hur gör du?

Frestande att dra i spaken eller hur?

Du sitter i ett väntrum på ett sjukhus och bredvid dig sitter en annan fullt frisk besökare. Plötsligt blir du hämtad av en läkare som i ett enskilt rum berättar följande för dig: I rummet intill ligger fem personer från en tågolycka som oundvikligen kommer att dö snart om de inte får rätt hjälp. Får de hjälp kommer de dock att bli fullt friska igen inom kort. Enda sättet att rädda dessa fem är att döda och ta organ från den fullt friska personen som satt bredvid dig i väntrummet. Du får välja hur läkaren ska gå till väga. Hur gör du?

Jag vet inte hur ni andra fungerar, men jag inbillar mig att jag dragit i järnvägsspaken och på så vis räddat de fem på spåret. Å andra sidan hade jag aldrig dömt mannen i väntrummet till döden. Intressant.

Som så mycket annat nu är exemplet löst hämtat från Stefan Einhorns bok Konsten att vara snäll. Det är väl bäst att jag skriver det så att inte den gode Stefan blir ond och hemsöker mig.

Intet är som väntans tider

En knapp månad kvar till Kent Live i LLA och senaste verket "Tillbaka till samtiden" bara växer. Till skillnad från många andra tycker jag Kent bara blir bättre och bättre. De första albumen har inte mycket att ge mig alls, sedan kom någon bra låt och sedan kom "Vapen och Ammunition" som, förutom sista låten, var helt fantastiskt bra. Och sedan dess har det fortsatt att bli bättre och bättre. Ser framförallt fram emot "LSD, någon?" och "Klåparen". Låtar i absolutaste världsklass!

Hög igenkänning på gott och ont

Det är självklart att det händer saker med oss människor under årens lopp. Vi blir äldre, mer erfarna, klokare, dummare och så vidare. Människans beteende är inte statiskt utan förändras konstant, oftast på ett smygande sätt som gör att sällan riktigt märker när förändringen skedde eller riktigt varför. Plötsligt en dag och av någon anledning blir den bara synlig och vi kan antingen acceptera den eller aktivt arbeta på att få bort den.


Jag har nyligen avslutat Stefan Einhorns bok ”Konsten att vara snäll” – en bok jag bestämde mig för att läsa på grund av en intervju med Stefan i Carin 21:30 på SVT. Igenkänningsfaktorn var hög under TV-programmet, och den blev inte lägre efter att ha läst boken.

Bland annat pratar han om de så kallade passivt aggressiva människorna. De som, som jag uppfattar det, utåt lugna men som på ett nästan cyniskt sätt försöker kontrollera sin omgivning. ”De passivt aggressiva skyler över sin ilska med ett lager av vänlighet, vilket kan ge dem större manöverutrymme att agera. […] Passivt aggressiva människor vill oss lika illa som de öppet aggressiva....” (s.44) Jag vet inte hur andra människor upplever mig – men det här är helt klart något jag kan känna igen i mig själv. Inte så mycket nu för tiden, men definitivt förr. Och, viktigt att poängtera, det handlade aldrig om att vilja någon illa – snarare att få MIN vilja igenom.

Mycket har dock hänt i mitt liv genom åren – inte minst när det gäller mitt sätt att tänka kring att få sin vilja igenom. Därför passar Stefan Einhorns bok så väl in på mig. Den talar om att man KAN förbättras om man VILL samt att det inte finns någon som är helt igenom perfekt. Det finns saker i oss som vi inte alltid kan vara stolta över, saker som vi aldrig kan ta bort – kanske bara lära oss hantera och det är kanske den allra viktigaste lärdomen. ”Det finns inga perfekta människor och det vet vi alla innerst inne. En form av generositet är därför att vara öppen med sina brister, misslyckanden och tillkortakommanden. Det är generöst, eftersom det får andra människor att känna sig större…” (s.164)

”Man kan alltid skylla på någon annan”

Det sägs att vi lever i ett så kallat informationssamhälle. Vad innebär det? Att vi matas med mängder av information från minst lika många kanaler samt att vi, genom denna träning, också blir bättre och bättre på att ta in och hantera denna information? Eller är innebörden den att eftersom vi överhopas med så mycket information så kan vi inte hantera den – alltså att vi har blivit sämre på att delge, ta till oss och hantera information?

Det sägs att vissa skolor jobbar med någon sorts elit av elever. I en stor internationell undersökning som genomförs 2008 har man valt att inrikta sig mot det som benämns som ”specialisterna”. Skola X har blivit utsedd att delta i denna studie och det säger något om elevunderlaget. Är dessa, bland de duktigaste eleverna i svensk gymnasieskola, bättre på att hantera information och agera plikttroget än andra?

Det sägs att värdegrundsfrågor är av allra största vikt i samhället. Det satsas därför på värdegrundsgrupper, på informations- och föreläsningsdagar. På årets värdegrundsdag fanns dessutom, på eget initiativ och utifrån ett behov som eleverna själva uppmärksammat, tre elever som bestämt sig att anordna en värdegrundsdag kring olika typer av missbruk. Ett initiativ som enligt mig är precis det som behövs mer av.

Det sägs att ett visst bortfall får man alltid räkna med – till och med något större när någonting är schemabrytande – och hur roligt och intressant det än är. Men frågan man kan ställa sig är vad som gått fel när, inom ett program, enbart 15 elever av 130 närvarar. Och det var inte så oerhört mycket bättre på något av de andra programmen.

Det sägs att vi som vuxna har ett ansvar som goda demokratiska och solidariska förebilder. De allra flesta av oss har också ett allmänt ansvar för att själva tänka, göra vårt bästa och agera självständigt. Det är orimligt att någon hela tiden finns med och säger till exakt vad man ska göra och när.

Feel-Good-TV

Det finns programledare och programledare. Två skilda saker. Idag vill jag lyfta fram den senare av de två – nämligen programledare som är så intressanta, bra och duktiga att de förtjänar varenda sekund de får i rutan.

Carin Hjulström leder SVTs program Carin 21:30 – direktsänd talkshow av högsta kvalitet från Göteborg. Intressanta gäster lyckas vecka efter vecka fånga mitt intresse och ge en superhög igenkänningsfaktor. Vanligtvis blir effekten sådan att en vecka efter varje program ägnas åt att studera vidare vad gästerna talat om i programmet. Så var det till exempel när Stefan Einhorn var med för någon vecka sedan. (Men mer om detta senare – läser just nu hans böcker som ger anledning att återkomma).

Som programledare håller Carin ihop temat för kvällen med en mjuk framtoning och på ett trevligt sätt utan att för den skulle bli tramsigt. Och den kanske främsta anledningen till min hyllning av detta program är att man bara mår bra av att titta, lyssna och lära. FeelgoodTV när den är som bäst! Urproffsigt helt enkelt.

Fucket - igen

Som en kär gammal vän dyker den upp titt som tätt. Går vid min sida, petar på mig, stör mig och gör mig allmänt irriterad. Senast den dök upp var igår på en konferens i Stockholm. Skolverket informerade om en ny intressant, internationell studie om elevers kunskaper i matematik och fysik. Hela upplägget var lättsamt, trevligt och informativt och kostade dessutom inte ett öre för de skolor som var inbjudna.

Bredvid mig sitter ett bitter, tvär och bitsk människa som ödslar allas våran tid på att föra någon sorts politisk kamp där tesen är att Skolverket minsann borde betala övertid (ständigt denna jävla övertid) för alla stackars människor som nu satt i den här salen. Jag ska inte gå in i detalj på hur fruktansvärt dumt jag tyckte det var - utan lämnar det där. Ytterligare en gång stärkt i min tro att fuck-et i många lägen bara är en fasad bakom vilken bittra, kampfbereita och arga människor som inte förstått att livet är för kort för att slåss med alla väderkvarnar i världen kan gömma sig.

Så smart är jag

En någorlunda normalbegåvad människa sitter i bilen en tidig onsdagsmorgon på väg till jobbet. Smaken av kaffe finns kvar på tungan och ur högtalarna strömmar ljuva toner – allt för att hålla ögonlocken öppna. Utanför bilens värme är det vinterkallt och mörkt och röda lyktor ur den långa raden av bilar bildar ett monotont pulserande och sövande mönster. Från ingenstans väcks en oroande tanke och vänsterhanden dras obevekligt ner mot vänster jeanficka. Tomt. Jackfickorna. Tomt. Tomt överallt. Det då den bistra sanningen slår till med full kraft: Jävlar, jag har glömt mobiltelefonen. Några sekunders tyst svärande senare kommer lösningen. Aha, A är kanske fortfarande hemma och kan ta med min mobiltelefon när hon åker in till jobbet. Strålande! Vänsterhanden far iväg mot vänster jeansficka igen för att fiska upp… Just jävlar – utan mobiltelefon är det svårt att ringa och påminna om att ta med den samma. Fascinerande hur smart man är på en dylik onsdagsmorgon. Efter att ha insett att jag glömt mobiltelefonen så involverar lösningen samma telefon – och jag sitter där och funderar på hur det är ställt där uppe egentligen.

Det estetiskt vackra i att bli strypt

Jag ska erkänna att jag i grund och botten är lite av en fegis eller mes i vissa lägen. Till exempel tycker jag inte om när det gör ont - utan gör så gott jag kan för att undvika detta (med några få undantag - tatueringar som är hur skönt som helst). Detta har lett till att jag aldrig ens tänkt tanken på att hålla på med någon sport som just gör ont per default.

Men så för ett och ett halvt år sedan började jag fundera på om inte boxning vore något för mig. Träningen har jag hört ska vara riktigt riktigt bra och någonstans inne i mig så fanns en liten längtan efter att ge mig in i något sådant. Som så ofta annars bidde det inget av det den gången heller.

Så en grå januarifredagsmorgon blev jag inbjuden till en uppvisningsträning med Jani Lax. Frågan är om inte Jani är det utan tvekan tuffaste jag känner. Självsäker, orädd och uppenbart stryktåligare än mig. Att se honom visa grepp och tekniker är en fröjd för ögat. Det ser enkelt och vackert ut och jag lovar att det är grymt effektivt.

Efter lite uppvärmning parades vi i salen ihop och började känna lite på de övningar som Jani visat upp. När det blev lite komplicerat kom Jani, som gick runt och hjälpte till, till vår hjälp och visade hur det skulle gå till. Och jag kan ju bara säga såhär - skulle jag välja att bli beskyddad av en pistol och en Jani skulle jag välja Jani i 99 fall av 100. Jag är helt enkelt grymt imponerad och skulle väldigt gärna vilja träna mer.

Men så var det ju det här med att det gör ont. Efter att Jani kastat ner mig i mattan och kopplat ett strypgrepp har jag jäkligt ont i halsen. "Du kommer helt klart vara bland de äldre, men kom gärna ner på nybörjarkursen som börjar på måndag," sa Jani. Jag kommer inte vara där - men en sak är säker - jag är grymt sugen att testa lite mer någon gång.